Jag vill skapa mig möjligheter just nu för att kunna resa till Malaysia i augusti. Nu är tiden att köra igång med sommarens alla idéer och aktiviteter. Men varför känns det för mycket? Varför omvandlas en önskan, en idé, till något som måste ske nu med en gång eller aldrig? Det blir då en press istället. Varför är det så? Tror inte hjärnan på mig när jag säger, det kommer en tid till det. Inte just nu, nu har jag andra grejer att göra?

Ofta finner jag mig själv göra just de saker som jag trodde var förbi. Som var en tyngd. Självklart blir inte alla infall, alla idéer till verklighet. Det sållas ut till det som är mest relevant för helheten. Det jag önskar är att kunna låta kreativiteten vara fri och låta idéer komma och gå utan att de ska omvandlas till något negativt.

Nu har jag tre hemsidor och ytterligare en på ingång att jobba med samt min egen business. Inför sommaren med min butik och yogaklasserna som ska marknadsföras lokalt och på nätet. En del att greja med… Men det är ju jättebra! När jag har egen företag

Jag är rädd för min egen stress. Stress skrämmer mig. Jag vill att arbetsuppgifterna ska kunna utföras i lugn och ro. Varför är det en utmaning? När jag väl sitter med en uppgift är det enkelt att bli uppslukad av det jag gör i stunden men frågan är vad exakt av allt jag ska välja att göra. Då står de andra delarna stilla.

Eller är det helt enkelt tiden på året? Inför sommaren brukar det vara så här. Eller hur? Njut av våren, solen och alla blommor. Det är nu vi lever.

Fantastisk musik:

Efter ett tag av stillestånd under tiden då jag reste hit till Sverige börjar nu saker och ting röra på sig igen. Nu är det full fart med planering och marknadsföring inför sommarens bravader på Sydkoster. Mina yogaklasser kör igång på måndag nästa vecka och kommer pågå varje måndag och lördag under hela sommaren.

Yogan är en nödvändighet för mig att hålla mig i balans fysiskt och mentalt då allt datorjobb är onaturligt för kroppen. Blir väldigt stelt i rygg och axlar. Det gäller att skapa en balans och upprätthålla den. Det kräver en viss insats av disciplin. Min kropp längtar efter regelbunden yoga igen. Annars gör jag lite här och där och det är välgörande men en ordentlig en och en halv timme två gånger i veckan är fantastiskt skönt och jag märker snabbt förändringar i kroppen. Hållningen blir rakare. Mer stabilitet i magen och i ryggen och mer öppen höften. Sömnen blir bättre och kontakten med min kroppen blir tydligare igen.

I sommar kommer jag ha en butik i samma lokal som yogan där det även kommer att pågå en unik och exklusiv konstutställning med glas och keramikalster av min mamma Monica Ljungberg-Öhrn. Se mer av hennes konst här. Info om allt vi har på gång finner du på Ateljé Lövås hemsida. Har du vägarna förbi Sydkoster, titta förbi!

Som du säkert vet gör jag även hemsidor och det är mycket att lära mig och kräver fokus och koncentration. Det gäller att jag tar hand om mig själv så jag har energi till detta intensiva jobb. Det är jätteroligt!

Det är mycket att planera inför sommaren och en stressaning smyger sig in. Det regniga aprilvädret lurar mig och säger att det är långt kvar till sommaren. Mycket snart är det maj! En sak i taget i lugn och ro.

Lyssna på det här. Skickar med sköna vibbar från Sydamerika till dig.

JUST NU!

Var med och tävla om en ekologisk kidneykaren. Alla som deltar får 10% rabatt på hela sortimentet. Sluttid fredag kl 18. Gå in på Makilas Facebooksida för att vara med i tävlingen.

Vinn denna fina ekologiska kidneykaren

I kontakt med mig själv. I kontakt med det som vibrerar runt om oss och rakt genom oss i varje stund. Av det vi består. Att tillåtas att att bara vara i fältet. Existerande i vår sanna sanning. I kontakt med världsalltet. Vi finns är för att det finns. Av kärlek våra beståndsdelar hållls ihop. Med hjärtat som vägledare tar vi nästa steg på vår livsbana. Vår varelse alltid helig.

Jobb ligger framför mig. Vill så mycket. På något sätt är tankens snabbhet alltid framför mig och en del av min hjärna förväntar sig att allt ska vara färdigt redan. Jag har ju redan tänkt på det! Varför är det inte redan verklighet? Märkligt…

Tror att jag behöver lära mig att planera. Har en hel del olika projekt på gång. Någon som har några bra tips?

Är tillbaka i Sverige nu och sommar på Sydkoster hägrar. Hoppas innerligt att Manuel kommer att få sitt visum och vara här med mig. I augusti åker vi tillbaka till Peru. Hoppas vi kan ta oss till djungeln då. Vill jättegärna uppleva en riktig regnskog. Peru känns redan så hemvant att den kittlande känslan av att resa har lugnats. Det är ju hem nr 2.

Lunchrast på stranden. Havsbrisen svalkar mig där jag ligger på min sarong under ett tak gjort av palmblad och bambupålar. Det turkosa havet glittrar lättjefullt i middagssolen. Det är högvatten och vågorna sköljer hela vägen upp på stranden. Sträcker sig lite längre för varje andetag. Vill blöta lite mer av den torra sanden. Här i gränslandet. Mellan kropp och själ. Mellan hav och land.

Har redan ätit upp min kyckling från igår med grönsaker som jag tagit med i en plastlåda ända från Sverige. Den lilla lådan med illgrönt lock inger en känsla av hemtrevnad. Är det inte märkligt hur nostalgi kan finnas i de mest ringa föremål? Plastlådorna som alltid är ett irritationsmoment hemma där de alltid är för många och de håller inte ordning på sitt eget lock. Här i det främmande landet blir den istället upphöjd till en uppskattad ägodel.

Några damer iförda färggranna saronger och vidbrättade hattar går förbi vid vattenbrynet. De stannar upp vid en försäljare och köper bananchips. Försäljaren går mot mig och gläntar på locket av sin papplåda. Han säger något men jag har musik i öronen och hör inte riktigt vad han säger. Jag skakar på huvudet och ler artigt. Två killar som jag såg för en stund sedan kommer gåendes tillbaka från andra hållet. De ser exakt likadana ut så när som på att den ena är vit på ryggen av ett tjockt lager solkräm. En bit ut i vattnet åker en jet ski envetet omkring med sina två passagerare kutryggiga ut av sina flytvästar. De planterade palmerna vajar i brisen. De har redan sett allt. De vajar vidare och funderar på sina kusiner på andra sidan av den väldiga oceanen. På öarna där palmer kan välja själva var de vill tillbringa sitt liv.

Min lunchrast är snart slut. Ett snabbdopp sen tillbaka och fortsätta dagens jobb. Idag är en bra dag. Vill jobba trots att den förföriska stranden försöker att få mig att stanna.

Jag väntar och längtar. Känner mig som om jag hänger i luften och inte får sätta fötterna på marken och ta nästa steg vidare. Ser det som komma skall och blir otålig. Låt mig gå dit där det kommer hända! Men här hänger jag i luften som ett regnmoln tungt av fukt med den högsta önskan att falla till marken och förena mig med livets eviga dans. Den som alltid finns, den som aldrig upphör. Glömmer nuet. Det är olikt mig att vara blind för paradiset jag befinner mig i. Min kontakt är alltid stark.

Jag vill komma till mitt hjärtas trädgård. Här hänger doften av jasmin och kaprifol som slöjor i den stilla kvällen. Månen lyser upp de fullt utslagna rosorna. Rosor av denna storlek har jag aldrig tidigare skådat. En djupröd sammet. Vidare längs stengången ser jag fröken Hibiskus och alla hennes systrar. Det finns inte ens ord att beskriva deras färger. De utstrålar glädje och visdom. Deras perfektion innehåller världens hemligheter. Allt som någonsin hänt och allt som möjligtvis kan hända. De vet.

I min hjärtas trädgård finner jag en utsirad bänk. Framför mig breder havets vidder ut sig. Havet av min frihet. Havet av min kärlek. Lika djupt som de djupaste oceaner. Lika oändlig som tiden själv. Här kan jag vila. I väntan på att jag får ta nästa steg.

Ser en sköldpadda komma upp till ytan och andas från där jag står på balkongen. Det är redan varmt. Klockan är bara halv nio på morgonen. Fören på alla fiskebåtar är vända åt samma håll. Jag är lite rastlös. Igår var jag här i huset hela dagen. Gick inte ens till stranden. Ska jag vända på rutinen idag? Gå ut en sväng nu istället? Kan ta en promenad längs stranden och titta hur vågorna ser ut borta vid surfstället. Kommer jag få dåligt samvete för att jag inte sitter vid datorn? Verksamheten står inför en stor expansion och ännu har inget hänt. Jag är nervös, otålig och lite skraj på samma gång. Tänk om…, tänk om… med många olika ändelser upprepas i huvudet. Drömde inatt om att jag reparerade något och provade hur det kändes. Undra vad jag reparerade? Söker att skapa en struktur men vet ej hur. Känns som att jag har många saker att göra med jobbet men kommer inte på något. Jag ska nog gå ut en stund. På med sportbhn och ut med mig. Glömmer den fantastiskt vackra världen som sköldpaddan vill påminna mig om. Tack för påminnelsen.

Det är som att vi alltid funnits. Som om vi alltid levt. En pågående resa som följer tiden. Vi vandrar den väg som tar oss runt jordklotet. Med våra hjärtan i högsta hugg är vi på utflykt. Från var, till var? Det enda vi vet är att vägen tar oss framåt steg för steg. I varje stund en ny lärdom. Imorgon en annan idé och ett nytt sätt att se. Ta min hand och följ med mig jorden runt. Vårt liv är vårt eget att njuta av. Denna värld är vår lekplats. Den väntar på att vi ska uppskatta dess oändliga skönhet i alla dess uttrycksformer. I sinnet vilar en längtan att se, att höra, att lukta, att känna denna rikedom. För vi vet djupt inom oss, för att vi är en del av allt. Regnbågen i solnedgången och sandkornet på stranden är en del av oss.

En definition av mig själv. Min egen skapelse helt från första tanken.

En egen organism som lever och utvecklas. En böljande våg av kreativitet. Böljar, svävar och svänger.

Varje steg, varje handling, varje avsikt och varje önskan är en våg.

Min läromästare och mitt barn. Min följeslagare och banna. Vad skulle jag vara utan dig?

Mitt liv skulle se helt annorlunda ut. Du för mig ut på nya äventyr. Visar mig nya vidder. Tillsammans utforskar vi världen.

Du gör inte som jag säger. Jag måste acceptera vad du gör. Kan inte kontrollera dig, hur mycket jag än försöker.

Du är mitt företag och oändligt mycket mer än ett sätt att försörja mig. Var ska vi härnäst? Du bestämmer (som vanligt).

Perspektiv att se från håll vad som händer i nuet. Allt är ett skådespel skrivet för att vi ska lära oss om livet. Charader av olika slag utspelas omkring oss. I mitten står vi som betraktaren. Vi måste ändå delta i komplotten. Vår fysiska kropp existerar ändock i det nu som skådespelet lagt fram för oss. En mycket verklighetstrogen uppsättning med rekvisita och skådespelare. Vi behöver agera för att lösa situtationen. Detta är en märklig känsla när insikten är att detta är inte så viktigt. Varför ska jag behöva göra något åt det?

När motorcykeln krånglar igen, Manuel låst in nyckeln i huset och vi är irriterade på varandra. Det som egentligen spelar roll (märk uttrycket!) är att vårt hav av kärlek och frihet finns här i varje stund. Det försvinner inte för att stunden är prövande. Men vi måste ändå knacka på hyresvärdens dörr kl nio på kvällen och han ringer i sin tur vaktmästaren som möter oss halvvägs med en extranyckel.

Hur vi uppfattar vår verklighet beror endast på oss själva. Som situationen här med huset vi hyr. Sedan i början på februari har de hållt på att bygga en till övervåning bakom bungalown vi hyr. Sex dagar i veckan har det varit byggjobbare här. De sa att det skulle bara ta tre veckor att göra färdigt. Det har varit tärande och uttröttande. Nu håller de på att hamra och göra ljud ifrån sig.

Jag bevakar mina egna tankar som genast säger; inte nu igen. Måste de vara här. Jag orkar inte mer. Jag måste jobba. Kan inte störas så här. Det ska bli så skönt att flytta. Vi betalar alldeles för mycket för det här stället. Hur hjälper dessa tankar mig i nuet? De skapar en knut i min mage och en laddad negativitet. Om jag kan vända på det och låta ljuden vara på avstånd och acceptera att de är där och inte skapa stora reaktioner blir min stund mycket mycket lättare att leva i. Det är klart att det inte är idealiskt och att det tröttar ut mig till en viss grad men hur jag uppfattar stunden är upp till mig att bestämma.

Vad jag märkt av den här situationen som pågått under en tid och som eskalerat är att om vi inte känt oss så illa tillmods och olyckliga här skulle jag aldrig gått och frågat om att hyra en annan bungalow för halva månadshyran. Hur fungerar detta med att inte låta negativitet ta över när vi ibland behöver den för att verkligen ta steget till förändringen som leder till förbättring i framtiden. Vi behöver dessa stunder för att ta steget men hur balanserar jag det med att inte må dåligt av det?

Enligt buddhismen säger de att lidande är frivilligt. Detta är ett ypperligt exempel på hur jag kan välja att lida eller att avstå. Om jag påminner mig själv om metaforen om skådespelet är det enklare att få distans och inte fångas i de negativa tankarna som är så snabba på att skapa lidande.

Skådespelet gick ut på att få oss att flytta. Balansen tror jag ligger i att inte orsaka mig själv onödigt lidande. I nuläget har vi redan bestämt vilket datum vi ska flytta till det nya stället. Just nu behöver jag inte lidandet för att förbättra min situation. Det har redan fyllt sin funktion för denna gång.

Mitt hav väntar på mig. Mitt hav av kärlek och frihet.

Intressanta tankegångar. Har du några tankar? Känner du igen dig i? Dela gärna med dig!